...de vi minns...

Idag hittade jag bilder på mamma. Bilder från den sista tiden. Och visst ser man att det är den sista tiden, vi såg nog alla, men vem vill se något sånt. 

Det har gått en tid och nu kom den där tiden då det börjar bli jobbigt och man inser att hon är borta och hoppas hon har det bra.

Anonym frågade tidigare vad som är det jobbigaste. 

Det har varit så jobbigt att svara på så jag har inte kunnat svara tidigare.

Det jobbigaste är att jag vet att mamma kunde så mycket och att jag inte hunnit med att lära mig allt hon kunde. Och att jag vet att Celine kommer missa de där stunderna vid köksbordet då mommo skulle ha lärt henne sy i papper och spela kort, precis som Celines kusiner fått.

Det är jobbigt att veta,

att Celines kusiner inte kan springa in till mommo och begära att få en sytråd eller få en dragkedja isydd. 

Att jag inte hann baka surbröd i vedspisen med henne som vi gjorde när jag va liten med min fammo.

Att pappa blir ensam, utan sin livskamrat som gjort allt.

Att mamma aldrig hann få va pensionär och åka på Martharesor. Min mamma växte upp utan sin mamma och fick börja hjälpa till på gården tidigt, hon fick sedan en egen gård och när hon äntligen fick gå i pension så kom cancern. 

Allt det där lilla är det jobbiga. Allt det andra har jag samlat i minnet och lever på det. 

Precis som du skrev att jag skulle Z.

Min sista hälsning till mamma var 

Livet är inte dagar som passerat utan de vi minns...

och jag minns.

 Minns första gången hon såg Celine och man såg tårarna i ögonvrån.

Då var hon fyra veckor, Celine lilla.