Hepatosberättelse

Eftersom jag inte har nån förlossningsberättelse ännu så tänkte jag ta en hepatosberättelse istället.

Så här kan man ha det en kväll:

Det började med lite kli på underarmarna där man har tunnt skinn, kanske också på något gammalt myggbett, lite på axlarna, lite på anklarna, kanske lite på ryggen, men det är ju varmt och svettigt så jag fortsätter att fika och ha det trevligt, lite kli kan ju inte va så farligt! Fikagästerna åker hem och vi intar soffläge i källaren där det är lite svalare. Jag tar en macka och min medicin och hoppas på bättring. 

Det fortsätter klia en smula, och ja jag kliar tillbaka med mina långa naglar som jag lyckats att inte bita ner, det är fruktansvärt skönt! Hellst skulle jag vilja att nån skulle pajja/krusa mig på hela kroppen, men att få "nån" att göra det längre än två minuter är nästintill omöjligt.

Snart känner man hur det börjar klia innifrån kroppen, som ett lite monster som sprider sig och blir en massa små spindelmonster och de kryper inne i kroppen, de börjar bli lite obehagligt när det kliar en hel del på vristerna och vaderna. Jag tar mig till sängen, tar det tunna täcket, öppnar fönstret och tar en Atarax mot kliet för jag känner vart det är på väg, försöker mig på att läsa, men det går inte, det kliar nåt fruktansvärt och jag bara vänder och vrider mig försöker att bara "pajja" lite försiktigt, det blir bara värre och man blir helt knäpp, jag kan inte förklara det på något annat sätt, man blir som en helt annan person. Man blir "störd" och känner hur tårarna börjar komma och det kliar och kliar. Sambon kommer och jag ber honom smörja in mig med hudkräm, jag vet att den där krämen inte hjälper men det är fruktansvärt skönt att nån "tar på en". Jag känner att jag inte orkar mer och jag storgråter, det bara kliar över hela kroppen.

 Jag hör honom säga att jag måste ta mig till duschen så det lindrar lite. Men när man är "så där" så orkar man inte riktigt göra det man vet är bäst, man vill bara ligga i fosterställning, klia sig och storlipa. Jag kommer mig till duschen men det blir egentligen inte bättre, det är bara ett annat ställe som man kan klia sig på, jag storgråter och känner mig som en 5-åring. Om man gråter för att man är så fruktansvärt trött eller för frustrationen det vet jag inte, man känner sig bara så ynklig.
Att ha foglossningar var inget mot det här, det tar så fruktansvärt på ens psyke.

Jag duschar så länge så jag börjar bli trött i benen och funderar på att ta in en pall i duschen, men vill inte ta mig från duschen, det är skönt att duscha, både i varmt och kallt så jag växlar, jag gråter så jag hulkar och sambon kommer och säger att jag måste sluta gråta, jag vet att han känner sig så maktlös och jag förstår honom, jag känner mig maktlös men jag vet i alla fall hur det känns, han kan inte ens försöka sig på att känna hur känslan är. Jag drömmer mig bort till ett stort kar med vatten som täcker hela kroppen och nånting som hjälper mot kliet.

Jag vet att det enda som hjälper mot kliet är en förlossning och jag längtar efter en fruktansvärd smärta som leder till att bebisen kommer ut så jag slipper den här kliande känslan.

Jag tar mig ut ur duschen som avslutades med iskallt vatten så kroppen är nedkyld. Jag ligger vaken och läser lite och vet faktiskt inte när jag somnar. Kroppen är helt slut efter ett sånt här kvällsanfall och det känns dagen efter, man orkar ingenting, jag vill bara sova och föda barn.

Så här kan det va att ha Hepatos, så här var det för mig igår kväll.

Jag har försökt förklara hur det känns men att riktigt få till "den där" känslan i text, det går inte.

Jag skriver den här texten för att jag själv så gärna skulle vilja att man kunde hitta en sån här text när man googlar fakta om Hepatos för att inse att man inte är ensam.
Så den här texten är inte till för att skrämma upp släkt och vänner så de ska ringa upp nära och kära och berätta hur hemskt jag har det och de sedan i sin tur ska beklaga sorgen för både mig och mitt barn utan den är till för de som själv vill veta mer om Hepatos. Man dör faktiskt inte av hepatos bara den är under kontroll, vilket den är. Och skulle något hända så har vi ett sjukhus väldigt nära oss och är det något de inte klarar av så står ambulanshelikoptern till förfogande 24h i dygnet.

I natt önskar jag mig bara sömn.