Kramar och jag

I min familj som jag är uppväxt i så kramas vi inte, vi är inte en sån familj. Min nya egna familj kramas mer, jag försöker få celine att se det som nåt naturligt. Jag har aldrigt riktigt kännt det som nåt naturligt. Men däremot när jag har kramats så har jag menat det och jag spar mina kramar i minnet. Jag kommer ihåg dem.
Kramen jag fick av min kompis när jag berättat att jag var gravid, den finns där djupt och fint.
Kramen jag fick av en vän efter mammas begravning, den finns där djupt och fint
Kramen jag fick när jag slutade mitt jobb, den finns där djupt och fint
Kramen jag gav min vän när jag visste att hon behövde den, den finns där djupt och fint

Men det finns en kram jag aldrig lämnar och som jag ibland plockar fram.
Det är den sista jag gav till mamma.

Jag kom hem med vetskapen om att hon inte hade långt kvar och jag kände att jag ville krama henne. Det är en av få kramar jag och mamma gav varandra men däremot så var den nog starkare än mångas mamma-barn-kramar som ges dagligen.

Den kramen tog jag fram idag, eller kanske det var mamma som tog fram den och skickade den till mig som en lyckospark inför öppningen av nya butiken.

Och nu när jag tänker efter så gav jag henne fler efter det, men den här var den absolut starkaste då hon då ännu var frisk.

Ge kramar och ge dem när någon behöver dem.

Typen på bilden kramar jag gärna och ofta!