Det här med amning. Jag helammade i en och en halv vecka, delammade i fem veckor.
Varför?
Jag säger som en kompis sa till mig, alla berättade bara hur gosigt och rart det var att amma sitt barn, hur underbart och mmmm-gosigt det var, de andra som tyckte något annat de höll bara käften, för man skall tycka om att amma, man SKA amma. Punkt.slut.ingen.diskussion.
Jag erkänner jag läste inte en enda bok om amning, jag läste inte många artiklar om amning, jag googlde inte amning. Men det gjorde jag inte om bjöjbyten heller. Jag tog ingen stress med amningen, det skulle bara funka så verkade det för alla andra. Sen kom hon, min ögonsten, "ja du kan ju försöka ge henne lite mat". Det enda jag ville göra var att sova, jag var så trött. Nä nu skulle hon matas. Jag fattade nada, jaha ja... jo men det här fixar vi , och jo vi fixade det, hon tog bröstet och jag fortsatte att amma henne. För varje gång ville jag krypa ur kroppen och springa, jag ville inte amma. Jag fick sån ångest. Men man får inte ha ångest att ge sitt barn mat. Nej det får man absolut inte! Jag knep ihop och matade, det tog fruktansvärt ont, jag grät, om det var av fysisk eller psysisk smärta kan jag inte säga. Jag bet ihop. Vi kom hem och jag gjorde allt för att kunna amma henne, för så skulle man göra. Och jag ville, jag ville verkligen få det att fungera. Jag grät. Hon grät. Jag grät. Hon var hungrig. Jag grät. Jag borde va hungrig. Jag grät. Och så sa jag de hemska orden.
Jag HATAR amning.
Och vi började ge henne ersättning, hon fick en gladare mamma och jag trodde att nu äntligen var det över. Jo nä, nu kom blickarna. dom där blickarna med huvudet på sned och en frågande blick. När du redan från början har problem med att du vill men inte kan så hjälper inte de där blickarna nånting. Man får ännu mer ångest och känner sig som världens sämsta mamma som inte ammar sitt barn, very bad, very very bad! Att man sedan sitter hos rådgivningstanten och storlipar över att man inte kan amma och försöker förklara hur man känner "jag låser mig, jag kan inte amma" och man vill bara bryta ihop när man får svaret "Jo men nu är det så här att när man får barn kan man inte göra samma saker som före man fick barn, man kan inte åka till stan på fika på samma sätt mera". När man får det svaret så känner man bara att, okej, vi kommer inte förstå varandra! Jag har fått jobba på att jag inte ammat henne, beroende på vem som frågar så har jag svarat det enda som är okej om man inte amma sitt barn. Att man inte hade tillräckligt med mat. Det svaret godtar alla.
Lättast har varit de som frågat rakt ut, då kan man på samma vis svara rakt och inte mummla i spytrasan.
Det finns en människa som har förstått mig och borde få miljontals med rosor. Det är vår älskade mödrarådgivare Monica. När jag var på återbesök kunde jag utan att hon frågade säga att jag inte ammar, jag visste att jag inte skulle få skäll. Jag sa att jag bara inte kunde. Och vet ni vad hon frågar, jo, "blev du låst?" Jag trodde jag skulle börja gråta, glädjetårar, hon förstod mig. Och nästa fråga, det var om jag har lärt mig att ta folk. Tänk att hon tryckte på de två tyngsta punkterna, att bli låst och alla moraltanter.
Jag ville inte gå därifrån, hon förstod mig. På riktigt alltså.
Jag kan fortfarande känna ett hugg i hjärtat när folk tittar eller säger nåt om amningen när hon ska äta. Jag kan känna ett stick i hjärtat när andra mammor pratar amning, jag ville ju så gärna.
Men alla kan inte, och WHO säger ju faktisk... men kom ihåg det finns bara en mamma till ditt barn.
Det barnet behöver en glad mamma
10 kommentarer:
Otroligt bra skrivet!!!!!!Starkt gjort!
Tack! Jag blev inspirerad av ditt senaste inlägg :)
Så bra skrivet! Det är precis som att du rotat runt i min hjärna och satt virrvarret i skrift. Och Monica är den enda som faktiskt sagt åt mig att sluta amma om jag inte klarar av det längre, dom flesta ger rådet att "försöka lite längre".
Tack! Precis, det går nog över fick man höra: Ja våran monica borde aldrig få sluta jobba! :)
Monica är BÄST! Vill bli gravid igen så jag får gå till henne igen ;-)
jag förstår faktiskt inte varför inte folk pratar om detta innan.. jag har två barn, o jag hade mat till dem båda, iaf ett tag.. men båda är ändå "flaskbarn", av olika anledningar, men till stor del att jag inte gillade att amma (men lite annat spelade oxå roll).. med sista barnet så sa jag på bb bara att "jo, nu har det nog kommit igång rätt så bra o d funkar" sen for jag hem o tog fram flaskan typ..jag pumpade nog så länge jag hade mjölk ändå, men det sinar rätt så fort..
håller med om de där blickarna ibland, men d e bara o stirra tillbaka med en "det ska du skita i" blick,så brukar de vika undan.. ;)
tycker det är starkt att erkänna att man inte VILL amma.. :)
ha en bra dag!
Jag hade ont som fan dom 5 första veckorna, men av nån anledning genomled jag det och egentligen fattar jag inte varför. Jag förstod ju att folk tyckte att amning var så himla mysigt, för funkade det och man var på bra humör typ så var det ju fint. Men jag har aldrig nånsin fattat mig på folk som tycker det är hemskt att INTE amma. Går det inte så går det inte, vill man inte så vill man inte. Och ersättningen som finns är bra grejer det med!
Så bra skrivet!! Fattar inte varför det skall vara så "förbjudet" att ge ersättning och varför alla har med det att göra om man ammar eller ej. Det är väl ens eget val hur man gör och fungerar/vill/kan det ej så fungerar/vill/kan det ej! Vi är alla olika och det bästa man kan ge sitt barn är en lycklig och glad och harmonisk mamma! Hur man uppnår det är ens eget val.
Ja man förstår sig inte på alla, och alla förstår sig inte på mig som inte ammar men det viktiga är nog att själv komma underfund med att det är okej att flaskmata, jag är en bra mamma ändå och nu känner jag att jag är den bästa mamman till mitt barn.
Skitbra skrivet Jeanette! Det här hörde jag nog inte på mammagruppen? Du vet ju att jag heller inte ammar, men att det antagligen beror på att min kropp inte var klar för det då tjejerna kom för tidigt. Jag pumpade och klämde och grät och mådde skit i 7 veckor tills just innan vi fick hem dem från sjukhuset. Då fick jag prata med en barnmorska (Malin)som satt och rakt på sak sa hur det kan vara och att mina barn nog kommer att överleva trots att jag inte ammar dem. Jag lipa som faaan en stund och sen bestämde jag mig för att sluta innan vi fick hem dem, för det var ju enkelt att pumpa när jag var ensam hemma på kvällarna och sen tog med det lilla jag fick ihop till barnavd. Där tog ju sköterskorna hand om allt och blandade och mixtrade med maten. Jag kände att jag aldrig skulle orkat pumpa här hemma och sen ge med flaska och blanda med ersättning. Nu är jag väldigt nöjd med att flaskmata och tänker inte på amning överhuvudtaget. Det är skönt att veta exakt hur mycket de får i sig och jag kan planera dagen. Kan ju tillägga att under graviditeten så tänkte jag att jag får ta det som det kommer och att det inte spelar nån roll hur det blir, men när jag väl var i den situationen att jag måste ge upp amningen så var det skitjobbigt. Snacka kan man, men man vet int förrän man är där hur man känner. Och ja, Monika är bäst!! Känns lite råddigt det här, men jag vill egentligen bara säga att jag stöder dig i ditt val att inte amma. Ses på tisdag. /Linda
Skicka en kommentar