Förlossningsberättelse med igångsättning

Förlossning, förlossningsberättelse, jo här kommer den...

Var börjar man? hur ska man förmedla den känsla det var, före under och efter utan att någon ska missförstå?

Jag gör ett försök (att missförstås)

Jag hade förberett mig på den värsta smärtan ever, jag hade skrivit i mitt "förlossnings-önske-brev" att jag tog epidural om det var långt kvar och att jag ville föda på sida (var jag hade fått det ifrån har jag ingen aning om, kanske för att jag sov på sida hela graviditeten)

P.g.a. hepatosen skulle jag bli igångsatt 25 juli och var beräknad till 31 juli. Så en vecka tidigare ungefär. 25 juli var en måndag, jag sov inte mycket natten före, det enda som gick runt i mitt huvdud var "jag ska ha barn imorgon, imorgon får vi en bebis, nu kommer inget bli som förut, ska jag klara det här"  men nån stackars timme fick jag väl vila ögonen fast jag tänkte alldeles för mycket.

Klockan 08.00 infann vi oss på BB och blev nedsatta på jorden "sån här igångsättning kan ta flera dagar, men försök tänka positivt".

Inkommen till BB i intagningsrummet, här trodde jag kanske ännu att det skulle komma en bebis måndag eller tisdag.
Ack så fel man kunde ha!

Så jag fick ett halvt piller och började tänka positivt och sjukhusvandringen började för att få bebisen att komma ut, jag kan den där byggnaden utan och innan, även källargångarna ;). Just när jag hade fått pillret så kände jag mini-sammandragningar men inget hände, fick andra halvan på eftermiddgen när jag inte öppnat mig något överhuvudtaget, och vi fortsatte vår vandring, vilade och inget hände.

Här har vi fått flytta in till familjerummet

Whiskas, vi hade inte bara en bebis på kommande.
Vi hade två vuxna katter och tre små kattungar hemma.

Mot kvällskvisten så sa de att jag skulle få bli över natten för det

kan sätta igång under natten när man fått ett piller.

Men jag kanske skulle få åka hem nästa dag för att vila.

Men först så åkte vi hem på kvällen och mata katterna och kolla posten och for tillbaka till BB för att sova.



Hallon-blåbärspaj



Men inget hände under natten, så på läkarronden på tisdagmorgon sa läkaren att jag skulle få åka hem på en vilodag. Sagt och gjort, vi åkte hem och plockade hallon och blåbär och bakade en paj, tog en runda på stan, det var ju faktiskt RockOff :). Kommer ihåg att jag inte var helt oberörd av stadspromenaden men inget som skulle ha satt igång det iaf.



Så här såg jag ut när jag var hemma på vilodag på
tisdagen.



Nästa morgon samma procedur, kl 08.00 infann vi oss på BB, ett halvt piller intogs och den här gången skickade dom ut mig på stan, så en sväng på stan i sommarvimlet, tillbaka till lunch och då kom läkaren och sa att de skulle sätta pillret vaginalt istället eftersom det oftast har bättre verkan då. Jag fick ett halvt eller helt (?)piller vaginalt, efter det började det hända, kommer ihåg att det började komma sammandragningar som kändes, var även då på promenader på sjukhuset, har för mig att jag skrev nåt blogginlägg i biblioteket :). Klockan 18.00 så gick vattnet och ganska snabbt efteråt började värkarna komma, sambon skulle iväg och fixa nåt, han hade väl inte riktigt trott att det skulle börja hända nåt ännu :), så när han kom tillbaka hade jag ganska kraftiga värkar, ville att han skulle stå och hålla i mig när värkarna kom, finns faktiskt några "fina" kort på mina värkar jag hade då (men inget jag visar här).

Klockan 20.00 kom barnmorskan och sa att hon skulle gå av sitt pass och hennes kollega snart kommer in och tar hand om mig...jag väntade...och väntade...och väntade. Det var nog min längsta timme någonsin, och mest smärtsamma. Jag skulle ju ha kunnat ringa på klockan men jag trodde ju att det skulle bli hundra gånger värre så man kan ju inte klaga då heller :).

Sedan när hon äntligen kom skickade hon in mig i en varm dusch, tänkte att det kan ju inte hjälpa men det var nog den skönaste duschen ever. Satt där en timme ungefär, sedan fick jag sjukhuskläderna på och in till förlossningssalen. Där fick jag lustgas, en härlig grej :). Det fungerade en stund, sen tog jag mig till duschen igen.

Sedan har jag inte riktigt grepp om tiden längre, men satte där en god stund iaf. Vid tolv började hon iaf fråga om epidural och jag sa att jo jag vill ha det om det kommer ta länge ännu, hon undersökte mig och sa " du är öppen 2 cm, ska vi ta lite epidural va?" Så jo det blev epidural, de var klara vid 01.00 och jag somna som en stock och vakna kvart i två sen började jag känna värkarna igen.

Här är klockan lite före ett på natten och jag kommer snart somna gott

Från klockan två till sex måste jag ärligt säga att jag inte har en aning om vad som hände, jag kanske sov jag kanske hade ont... minns inte! Men vid sex sa hon, det blir nog en bebis före jag går hem, tror hon skulle sluta åtta... men nope, ingen bebis förrän hon gick hem, vi fick tillbaka vår barnmorska som började med oss. Sen ökade dom epiduraldosen en smula och vi försökte byta ställning, försökte tömma blåsan för den "stoppade upp" bebisen, gick inte att kissa så de tömde blåsan med kateter, åt nån banan och sög lustgas, det är vad jag kommer ihåg. Kan inte komma ihåg att något speciellt hände när jag skulle börja krysta, det bara hände, och det enda jag tänkte på var Cecilias 5 krystningar och så var det klart för henne, men tyvärr blev det inte så, jag krystade i ca 45 minuter sedan kom lilla skrutte ut. Då var klockan 12.24 och hon vägde 3850gr och var 50cm lång, och det var torsdag, inte måndag eller tisdag som vi jag hade tänkt. Jag var fruktansvärt trött, såg en bebis med väldigt stora kinder och avlångt huvud och mycket fosterfett och tänkte något i stil med herregud vad har jag gjort skall jag faktiskt klara av det här. Men visst har vi klarat det, även fast det säkerligen kommer komma tunga stunder.

Nu i efterhand ångrar jag mig att jag inte sa att jag ville sova lite förrän jag började ta hand om henne, jag var fruktansvärt trött men visst det gick ju det oxå.

Och nu är hon det finaste och bästa vi gjort!