Att minnas

Imorse när jag tog mig till jobbet kom en jobbig känsla över mig. En stund jag var med om för några veckor sedan. En stund som var en av de jobbigaste jag varit med om. Som  ett sista minne.

Mammas hemvårdare kom och skulle gå igenom praktiska saker. Mamma hade nu svårt att prata men vi, de närmaste, förstod henne och visste hur vi skulle kommunicera med henne. Det var mediciner som skulle gås igenom. Pappa stod vid sänggaveln och jag satt i sängen med mamma, svägerskan i dörren. 

Frågan kom som mamma skulle svara på. Hon svarade det vi alla visste, det hon hade sagt till oss men nu var det väldigt konkret. Jag kommer ihåg hur hon bara svarade nej, nej, nej. Frågan var om hon ville ha mediciner mot cancern.

  "Jag vill att det går fort".

 Hon nästan sa det för tydligt. Sedan började hon gråta så där att underläppen darrade, som bara hon gjorde. Så där som att hon verkligen inte ville dö. Ingen ville. Hon sa det igen "fort, fort" och viftade med högerhanden. Det var så otroligt tungt. Tungt att se henne och veta att snart är hon inte här mer. Jag strök henne över armen och handen och kan fortfarande känna hur hennes hud kändes. Lite sträv, men en stark hand. 

En läkare skulle ringa och fråga de här frågorna och någon skulle ta det samtalet, nån av flickorna som pappa sa, jag sa att det går bra. Det var jag som sa att hon inte ville ha mer behandling. Precis som hon ville ha det. Men inte ville vi ha det så här. Mamma du skulle ju va kvar här.

Jag kan så starkt känna när jag satt där med henne på sängen. Det finns så starkt där. 

Mommo skulle ju va här för dig Celine!