Idag har jag orkat lite mer. Lite mer än igår. Jag bestämde mig för att det måste finnas en vardag, även fast det känns tungt så stannar inte min omgivning.
Men även fast det varit en bättre dag med en sväng på stan, hemmlagad middag både till oss och Celine, lite städning och fika så betyder det inte att jag inte gråter och minns.
Minns den sista gången, sista gången när jag gick ut ur rummet och gick tillbaka för att jag visste att det var sista gången. När hon höll hårt i Celines hand. När jag höll hårt i hennes han. När jag strök henne över huvudet och sa att hon nog var nybadad för att hon hade så fint hår. Alla de tomma blickarna man fick mot slutet. Alla morgnar som Celine och jag gick in till henne när hon ännu va hemma och pratade väder och vind.
Minns den sista gången, sista gången när jag gick ut ur rummet och gick tillbaka för att jag visste att det var sista gången. När hon höll hårt i Celines hand. När jag höll hårt i hennes han. När jag strök henne över huvudet och sa att hon nog var nybadad för att hon hade så fint hår. Alla de tomma blickarna man fick mot slutet. Alla morgnar som Celine och jag gick in till henne när hon ännu va hemma och pratade väder och vind.
Jag gråter och minns allting och mest gråter jag för att Celine inte kommer få sitta vid köksbordet med mommo och lära sig sy korsstygn.
Men det kommer en vardag och vi måste ta oss igenom den
.
4 kommentarer:
Tung läsning. Kramar!
Så så ledsen för din skull, tårarna rinner när jag läser... Kastas tillbaka 7 år i tiden till morsdag då min mamma gick bort, endast 61 år i samma skit sjukdom... Kramas, prata,skriv och finns för varann.... De kommer faktiskt en "vanlig" vardag igen fast de inte känns så. Kram!!
Du skriver så fint och tårarna bränner varje gång, tänker på er! Många kramar
Jag vet inte vad jag ska skriva förutom att jag tänker på er. Jag kan inte ens föreställa mig vad det är ni går igenom. Kramar!
Skicka en kommentar