Idag är det dagen efter begravningen, det känns rätt bra med tanke på situationen. Nu har vi tagit ett sista farväl och ska nu lära oss leva med den nya vardagen. Främst pappa. Vi andra har kanske en vardag vi både kan och måste luta oss tillbaka mot. Men en vecka stannar jag här med pappsen, inte för att jag tror att han inte skulle klara sig, tvärtom, han kommer klara sig.
Ikväll har vi börjat vardagen med förhandsröstning, stekt potatis och korv. Nu snaskar pappa på russin och jag på ett glas grapefruktjuice.
Det måste gå. Fast det känns.
1 kommentar:
Kan inte för något i världen förstå och tänka mig in i hur du har mått och vad du har gått igenom. Väldigt ofta (tyvärr) tänker jag på döden och hur jag tar de när min mamma eller pappa dör. Alla är vi olika men då frågar jag dig, vad var det som var jobbigast i allt det här? Eller är jobbigast? Förstår att allt är jobbigt och kanske kommer att vara det ett tag till... Men tänkte mest på om de var att gå på begravningen, säga farväl eller att lämna din pappa "ensam"? Kram till dig iaf, du har klarat dig så långt så klarar du allt!!
Skicka en kommentar