Jag verkligen hatar ordet cancer, det får mig att vända sig i magen! Den är så orättvis, den är äcklig, den är ond.
Klippet nedan har jag sett en tid och undvikit det, det är enklast så. Då slipper jag tänka på det. Fy vad jag hatar det. Cancern.
Jag har gråtit många tårar på grund av cancern. Många kvällar har gått åt till att torka tårarna. Jag har kämpat med att lyfta luren och ringa.
Fråga hur är det? Vänta på svaret.
Min pappa drabbades av cancer för många år sen, min pappa är den bästa, han är den snällaste av snälla, det var så orättvist. Det gick bra den gången. Men han går fortfarande på kontroller. Kontroller som ibland kan skrämma livet ur en. Det gjorde den för nån vecka sen, men det visade sig va bra.
En död ögonglob är vad som finns kvar.
Min mamma drabbades några år senare när hon låg på Tyks för en benskada.
Cancer i lungan lät det denna gång.
Det har varit många turer till Åbo för cytostatika och provtagningar.
Vi kämpar ännu.
Jag själv fick vid 13-årsålder veta att jag hade en cysta lika stor som ett ägg i käken. Den var godartad, jag kom ut med en visdomstand och permanent tand mindre.
Det gick bra.
Några år senare hittade de en cysta i pannan, en knöl som växte, som visade sig vara en sorts "syster". Systern hade hår på sig.
Jag kom ut, denna gången med halvrakat huvud och 40 stygn i huvudet.
Det gick bra,
även denna gång.
Men jag skall genast kontakta sjukhuset direkt när jag misstänker att jag har en knöl, gör jag det?
Nja
Jag är precis lika rädd för att hitta något på mig själv som att lyfta luren.
2 kommentarer:
Ja du, att vänta på provsvar är ju ingen höjdare. Mina föräldrar har ju också haft cancer och tyvärr ej klarat sig. Lovas cancer är ju barncancer och den är ju helt olik vuxen cancer, de vet ännu inte varför barn får cancer. De är ju bara barn som inte hunnit leva tokigt på något vis, så de forskar ju just om också varför. Men just det att vänta på lovas provsvar, det var nog inte något vidare, speciellt d¨å de alltid bara var skit svar man fick, gång på gång på gång. Jag lever nog alltid i den där ovissheten, när slår den till igen någonstans hos någon nära, för det är ju så, den skonar ju inte direkt någon eller frågar om lov innan.
Nä den gör inte det, det känns så orättvist vem än det drabbar, och varför? men vi lär aldrig få ett sådant svar.. Du är stark som orkat hålla huvudet så högt!
Skicka en kommentar